Fick i torsdags reda på att Martin, områdeschefen ska sluta. Han är just nu chef över de ca 50 personer som arbetar med miljö på olika sätt, men har fått ett erbjudande om att bli VD för ett energi- och miljöföretag med drygt 200 anställda. Klart att det är en otrolig chans som han får och ingen anklagar väl honom för att ta den tjänsten, men det kommer att bli tomt utan honom. Det året jag har jobbat här så har jag verkligen fått en trevlig och en bra bild av honom. Jag hoppas att hans anda och arbetssätt kommer finnas kvar, men risken är väl stor att den försvinner.
På fikat i morse kom nästa överraskning. Martin reste hit från Stockholm, tydligen för att berätta för oss att Lisa, vår kontorschef, ska sluta! Här duggar avgångarna tätt! Tydligen har Lisa inte lyckats trivas här, de ca 2 åren hon har jobbat här. Jag måste säga att det är inte konstigt alls, för ingen av oss har trivts med henne. Förhoppningsvis får vi nu en chef som kan planera, som lyssnar på sina medarbetare och som är lite positiv och uppmuntrande. Lisa har i och för sig försökt, hon har fixat hälsoluncher åt oss, och bjudit ut oss att bowla och på chokladprovning. Jag måste försöka komma ihåg att på något sätt berömma henne för det medan hon är kvar. Från att nästan ha hatat henne i månader så börjar man nu nästan tycka om henne när man vet att hon ska sluta. Är inte det konstigt?
Jag har känslan av att det är dags för att börja på nytt. Ny början, nytt år, ny vår och ny chef. I mars ska jag bli fast anställd här och börja jobba "på riktigt" och förhoppningsvis är jag i stort sett klar med exjobbet då. Dags för ett nytt liv helt enkelt. Spännande!
Anonym
kolla in min blogg ! :) www.ryds.blogg.se
Melissa
Ja du, inte konstigt med avgångar i tider som dessa.
Bettan
Ja det är konstigt att man kan känna så om en person när den ska sluta.
kanske bara lite medmänskliga känslor och dålig samvete att man hatat.
3