Jag har funderat lite på min ensamhet de senaste dagarna. Egentligen är det ju det jag vill ha, det är sådan jag är. Ok, jag vill inte vara ensam-ensam hela mitt liv, men i alla slags relationer behöver jag min ensamhet. Jag behöver ha tid för mig själv, möjlighet och frihet att göra precis vad jag vill till och från. På nåt sätt tycker jag relationen mina föräldrar har är rätt skön, även om den är lite extrem ibland. De har varit gifta i snart 30 år men båda jobbar och reser väldigt mycket i sina arbeten. Pappa kan vara borta flera veckor i sträck och ibland är mamma borta just den enda veckan han är hemma på en månad. Vi räknade efter ett år och han var bortrest ca 230 dagar av 365! Visst är det olika från år till år, men på det hela taget är det så deras liv sett ut de senaste decennierna.

Det har säkert med min uppväxt att göra att jag behöver min ensamhet. Jag är i grunden en individualist. Jag ser mig själv och mitt liv som en skulptör med en skulptur. Jag skapar mitt eget liv, och jag skapar mig själv. Det är mitt livsmål, att bli en människa jag trivs att vara. Det finns inget behov av någon annan, tvärtom kan det hindra mig. Oftast försöker jag trotsa mina egna gränser, göra saker jag inte trodde att jag vågade. Jag tror inte att det märks för det handlar inte om att hoppa bungy-jumping eller något sådant, utan rena personlighets-gränser. Vissa människor kan inte riktigt hantera det. Det var väl egentligen på gymnasiet som mit 'skulpterande' började, men jag hade en kompis som, vad jag tror, inte vågade förverkliga sig själv, göra vad hon egentligen ville. Så varje gång jag själv försökte växa och försökte vidga mina gränser fick jag dåligt samvete för att jag på ett sätt lämnade henne bakom mig. Jag kände det som att hon såg upp till mig och satte mig på en pidestal och det var inte alls vad jag ville. Jag ville ju visa att hon kunde göra precis som jag och förverkliga sig själv, istället verkade hon känna sig ännu mindre.

Det är sådana relationer jag är rädd att hamna i igen. Min drömrelation är två människor som ser varandra, stöttar varandra men även utmanar varandra att förverkliga sig själva. Där ingen 'behöver' den andre, men ändå väljer att vara tillsammans för att de trivs. Jag trodde jag hade chansen här i Stuttgart, men det är bättre som det blev att vi bara är vänner. Det fanns så jobbiga problem, till exempel olika kontinenter och även om jag förstår hans livssyn och hans tankar så kommer jag aldrig förstå hans destruktiva livsstil.

Så, som slutssats, när jag är ensam är jag stark! Eller kanske rättare sagt, när jag är stark är jag ensam!