Sista dagen på jobbet innan julledighet!

Jag finner mig själv sitta och lyssna på tysk morgonradio, samtidigt som jag försöker läsa "Nyhedsmail fra Videncenter for Jordforurening" på danska. När det dessutom kommer låtar på engelska och jag egentligen tänker på svenska så blir det lite för många språk i min morgontrötta hjärna.

Anledningen till att jag lyssnar på tysk radio är bland annat att vi såg på Sophie Scholl igår kväll. Jag såg den filmen första gången i min tyskagrupp i Stuttgart. Universität Stuttgarts Stadtmitte campus ligger ju faktiskt på Geschwister Scholl Straße (Geschw. Scholl Str. som det står på skylten) alltså Syskonen Scholl gatan. Det fick mig lite att längta ner till Tyskland, och Schwaben speciellt. Enligt tyska väderrapporten så har de faktiskt kallare än vi just nu, mellan -2 och +5, medan vi är fast med +7 idag, och smältande is över alla gator och trottoarer.

Visst är det alltid så att man förskönar nostalgiska minnen, man minns bara det som var roligt och bra. Bara att höra radioreklamerna på tyska gör att jag får en skön känsla i kroppen och jag längtar tillbaka till det "bekymmersfria" livet i Stuttgart. Jag tänker drömmande tillbaka på när jag stod i mitt kök och lagade mat till radion. När jag tänker efter noggrannare så var ju köket 90 % av tiden så pass äckligt att man knappt ville gå in, med alla killarnas lämnade disk och stinkande sopor. Men det är ju de få dagar då köket var rent som jag minns. De dagar som jag var så lycklig, köket var rent, jag blev inspirerad att stå i köket och nästan laga riktig mat och jag lyssnade, dansade och sjöng med till radion.

Jag längtar av någon anledning tillbaka till vägen jag gick till Azenbergerstraße. Första gången jag skulle ta mig dit hittade jag inte riktigt, kom kraftigt försent och mådde allmänt skit. Jag var ofta stressad på vägen eftersom det tog ca 40 minuter att ta sig från campus där jag bodde till denna lilla, avlägsna del av universitetet. I och för sig är väl 40 minuter inte så farligt, men när man bara har en 15 minuters rast mellan sina föreläsningar blir det stressigt kan jag lova!

Jag märker hur jag romantiserar alla mina minnen, men jag ser egentligen inget fel i det. Risken är väl ifall jag skulle bli bitter och påstå att allt var bättre förr, men så länge jag inser att det även fanns jobbiga delar, som jag inte bemödar mig om att minnas, så kan jag väl dra styrka och glädje ur mina minnen och leva ett gladare och lyckligare liv på grund av det.

GOD JUL på er allihop!